Nedanstående artikel är hämtad från tidningen Knivstabygden vecka 12 2006.

FATTIGBÖSSA. Traditionen med fattigbössan vid Krusenberg är närmare 300 år gammal och än i dag händer det att
förbipasserande lägger i en slant.

Bössa med anor

Som ett minnesnärke över Fattigsverige, då utslagna tvingades leva på allmosor och under miserabla förhållanden, står en fattigbössa vid kanten till väg 255.

Det är nog få som vet vad det är för märkligt föremål som står vid vägkanten. Och den som tar sig tid att söka information i litteraturen eller på museer lär bli besviken. På till exempel Upplandsmuseet är informationen om fattigbössan obefintlig.

Evert Carlsson var bondson från Tagesta i Alsike socken. Hela sitt liv intresserade han sig för hembygdens historia. Han intervjuade gamla och sökte i arkiven. Evert Carlsson är sedan länge död, men på Krusenbergs byalags hemsida finns ett antal uppsatser om traktens historia, bland annat om fattigbössan, som han skrev på i96o-talet.

Det är ett obegriplig hårt samhälle som Evert Carlsson beskriver. Högst på samhällsstegen stod herrgårdarna. Längst ner stod backstugusittare, soldatänkor, sjuka och föräldralösa barn.

Evert Carlsson skriver hur Alsikes mer beskyddade fattiga fick gå runt mellan gårdarna och tigga med tillstånd från prästen, eller "dynga" som det hette. Den siste som tiggde med tillstånd i Alsike var en efterbliven yngling från Eriksberg på i88o-talet.

"Från min egen barndom minns jag några beklagansvärda typer som 'dyngade' mellan gårdarna på orten. Det var då främst den bekante Lagga-Janne med sin vackra visa 'en mil från stan bor självaste fan', syftande på en bonde i Funbo", skriver Evert Carlsson.

ERIK ECKERDAL är församlingspräst i Alsike. - Det är inga större summor som läggs i fattigbössan. Men det blir några hundralappar per år. Pengarna går till det diakonala arbetet i Alsike församling, berättar han.

Han berättar även om den rörelsehindrade soldaten Malm som förflyttade sig mellan gårdarna på en trehjulig kärra.

"Detta, alltså 1910-15, utgjorde resterna av det forna Fattigsverige. Ännu blott 40 år tidigare berättas att ingen dag förgick utan att tiggare kom. Inte minst fader- eller moderlösa barn i 4-io-årsåldern som gjorde sin dagliga vända på roten. Trasiga, bleka, tiggande stod de undergivet vid dörren och bedjande om nåd. Där det fanns hundar tordes de inte gå, och en lejonliknande gul S:t Bernhardshund stod vid köksingången på alla Alsikes herrgårdar."

Herrgårdarnas utslitna trotjänare, som sällan blev äldre än 50 år, hamnade på fattigstugan där usla levnadsförhållanden rådde. Det är ur denna misär som fattigbössan, vars inkomster betalades ut till behövande, har sitt ursprung.

Alsike fick sin första fattigbössa 1669. Den nuvarande fattigbössan tillverkades av en smed i slutet av 18oo-talet. Den inre delen av bössan är äldre och kan vara från 1669, enligt Evert Carlsson.

En ny fattigvårdslag instiftades år 1846. Tiggeri skulle därefter inte förekomma. Fattiga som tidigare hade fått två riksdaler tre gånger om året, fick i stället tre riksdaler två gånger om året.

Enligt Evert Carlsson var herrgårdarna orsaken till misären.

"Något större problem med sina fattige hade dock säkerligen inte Alsike förrän med herrgårdarnas tillkomst. Förut försörjde varje by eller rote sina orkeslösa, och typiskt är att samma år som Alsike fick sin första herrgård, Krusenberg år 1642, utkom även den första kungliga förordningen att fattigstugor skulle byggas invid kyrkan i varje socken. Adeln var förutseende" , skriver Evert Carlsson.

Fotnot: Alsikes första hundskatt infördes 1861 och var på två riksdaler. Enligt Evert Carlsson fanns det 17 hundar och inkomsten tillföll fattigvården 1735 kostade en oxe 45 daler kopparmynt, en tunna råg 18 daler kopparmynt, en slipsten sex daler kopparmynt.

VACKRA DETALJER. Bössan har många konstnärliga detaljer.